Att järn rostar och andra metaller förstörs vid olika former av korrosion är så vanligt att man knappt reflekterar över det. Korrosion är lika gammalt som metallerna själv, vilket naturligtvis bidrar till att fenomenet betraktas som normalt. Ofta kombineras olika metaller, något som kan medföra att risken för korrosion ökar. Det är oekonomiskt att framställa produkter som rostar bort innan de är utslitna eller omoderna. Därför måste ingenjörer och andra med ansvar för den tekniska utvecklingen känna till korrosionsproblematiken och de hjälpmedel som finns till rådighet för att bekämpa den.
Totalförloppet på korrosion av stål i vatten är som följer: JÄRN + VATTEN = JÄRNOXID + VÄTGAS. Reaktionen är snabb och spontan, och skapar en beskyddande barriär av magnetit (Fe304). För att uppnå och upprätthålla det beskyddande skiktet måste vattnets PH-värde kontrolleras inom ett bestämt område, och det får framförallt inte finnas upplöst syre i vattnet.
Syre-relaterad korrosion: JÄRN + SYRE + VATTEN = ROST. Förekomsten av upplöst syre driver reaktionen mellan vatten och stål till att producera hematit (rödrost, eller järnglans Fe203). Detta är en en porös typ som helt saknar förmågan att beskydda stålet mot vidare korrosion. Upplöst syre i vattnet kommer också bryta ned den beskyddande magnetitfilmen som ursprungligen bildades på stålet.
Var kommer syret från? Upplöst syre kan finnas i matarvattnet, tillfört genom spädvattnet. Syre tränger också in i systemet genom små hål eller läckage, genom ventiler, packningar eller genom plaströr (diffusion), eller i perioder då vakum inträffar (t. ex. för lågt tryck i förhållande till byggnadens höjd eller när systemet opereras diskontinuerligt).
Vad är typiskt för syre-relaterad korrosion? Upplöst syre orsakar en form av korrosion känd som gropfrätning eller ”pittigs”. Den här typen korrosion kan identifieras genom det stora antal gropar som bildas längs ytan på metallen. Ofta kan de här groparna vara täckta av en skorpa av röd järnoxid som bildar en karakteristisk ”rost-hatt”. Skrapar man bort den här skorpan kan man se gropen undertill.
Syre-relaterad korrosion är farlig! Syre-relaterad korrosion är en speciellt farlig form av korrosion eftersom den angriper lokalt och kan genomborra rörväggar på relativt kort tid. Detta innebär att merparten av metallytan förblir opåverkad, medan en snabb djupfrätning sker på vissa, utsatta punkter. Detta resulterar i djupa, karakteristiska gropar. I korrosionsgropen finns fasta korrosionsprodukter, vanligtvis i form av magnetit, eftersom syretillförseln här är liten. Magnetitens yta är oftast brun som en följd av att oxiden har oxiderat till hematit (rödrost).
Andra korrosionsformer: Galvanisk korrosion är ett resultat av att två eller fler olika material står i ledande kontakt med varandra, det mest oädla materialet blir en anod och har en tendens att gå i upplösning. I syrefritt, neutralt vatten blir korrosionsangreppen ganska små. Spänningskorrosion uppträder bara på legeringar som t. ex. syrefast och rostfritt stål, och inte på rena metaller. Erosionskorrosion är ett resultat av turbulent strömmande vatten, partiklar i vattnet förstärker den eroderande effekten.